Dagens visdomsord
Luften vibrerar av förväntningar
Jag har gått skola i tolv år nu. Varje år har det varit en speciell känsla vid skolstarten. Denna känsla finns i luften just nu också, trots att jag inte börjar skolan idag! Tusentals andra ungdomar gör ju dock det och ni sprider era känslor i luften. Jag känner vibrationerna av er förväntan, nervositet eller ångest över sommarlovets slut och början på ett nytt skolår. Det låter som att jag är någon psykopat eller något men det är faktiskt något särskilt, som något magiskt, över den här dagen. Ta till vara på det! Rätt var det är så har ni gått tolv år i skolan (tretton med "sexårs/nollan") och den tiden kommer inte åter. En särkild gemenskap finns, trots allt slit, i skolgången. De vänner som du är vän med efter ett skolårs slut finns kvar till nästa år och ni ses igen till hösten, nu.
Jag, liksom många andra tog studenten med en blandning av både glädje och sorg. Glädje för att något nytt skulle börja, sommaren låg framför en, allt jobbigt i skolan var gjort, inga fler betygskrav, frihet på något sätt. Samtidigt fanns också sorgen där. Sörjandet för vår klass underbara sammanhållning som nu inte längre skulle finnas, de enskilda individerna som i tre år eller mer hade funnits i min klass var nu på väg åt helt andra håll och vissa av dem kommer jag nog inte att se mycket av igen. Folk som har format mig, lärt mig saker, funnits där för mig fastän jag inte riktigt då kunnat se hur betydelsefulla och icke-permanenta de har varit.
Under mina är som elev, från sexårs till och med trean på gymnasiet och ända tillbaks till dagistid, har jag alltid haft underbara fröknar/lärare. Dessa sätter verkligen spår i ens uppväxt. När jag var liten hade vi en klassföreståndare som hade oss i alla ämnen men på högstadiet fick vi olika lärare i nästan alla ämnen. Det var visst en liten omtumling men det blev också hur bra som helst. De lärare jag hade under min högstadieperiod har verkligen varit förebilder för mig! När jag senare under min tid på gymnasiet inte riktigt har kunnat förstå vad en lärare har menat, har jag kunnat tänka tillbaka på min förra lärare och då har det ofta klickat för mig.
Liksom lärarna i min tidiga uppväxt och i min tidiga tonårsperiod har betytt mycket för mig, har också lärarna på gymnasiet betytt massor. Dock på ett lite annorlunda sätt. När jag började gymnasiet kände jag mig stor och allvetande så jag satte inte lärarna lika mycket som övermän för mig, på något sätt. Jag fick dock vika mig när jag inte förstod något och allt eftersom tiden gick blev de ju också de lärare de faktiskt var, också för mig. Trots detta så har en lite annan relation trätt fram under åren och gymnasielärarna jag har haft, särskilt de lärarna som fanns i "Ymer" (estetbyggnaden) och som undervisade oss i musikämnen, har blivit mer som vänner. Jag kommer att sakna mina lärare.
Så slutligen till er elever; Ta tillvara på er grundskole- och gymnasietid. Det är något som inte kommer åter.
