Linnéa Enberg

Det är nu kvällen innan julafton (som egentligen är julafton, men jag har inte sovit än så det räknas fortfarande som kväll xD). Mamma och jag donar i köket med julmaten för morgondagen och allt borde kännas juligt och härligt, men det gör det inte. Jag har som inte sett fram emot julafton alls i år, inte för att jag har något emot julen eller så men jag har helt enkelt ingen julkänsla, vilket känns väldigt tråkigt.

Jag önskar att jag fortfarande vore ett litet barn. Kvällen innan julafton är verkligen outhärdlig. Tidigt i säng, godnattsaga, bli kliad på ryggen, blunda och verkligen anstränga mig för att försöka sova. Tiden går sakta, men plötsligt är den långa natten slut och jag öppnar ögonen. Där ser jag julstrumporna som hänger på garderobshantagen, fyllda till brädden med små julklappar som tomten smugit in och lagt däri medan jag slumrade sött. Jag tittar på klockan som ser ut att vara i en tidig timme ännu.
Ute är det ännu mörkt men jag skymtar ett ljus i öst. Snön ligger vit och kall på mark, tak och träd och det knäpper av kylan där ute. Jag rycker till mig mitt varma täcke från den mjuka sängen och sveper den kring mig som en mantel på en superhjälte, sedan tassar jag försiktigt iväg över det knakande golvet mot TV-rummet. När jag är framme slår jag på TV:n. Inget vidare utbud där inte. Bara en massa svarta, gråa och vita prickar som susar omkring. Jag blundar för en sekund men tittar snabbt igen och en klocka kommer upp på skärmen. Snart börjar barnprogrammen, snart... Nu blundar jag igen. Tiden går så långsamt när man väntar på något alldeles speciellt, men ikväll, ikväll kommer tomten och då ska jag få en massa fina leksaker... att... leka... *gäsp*... med...