Linnéa Enberg

Det händer ju att jag någon gång om sänder uppdaterar något här i alla fall!

 

Alltså dessa underbara dokumentärer som finns, samt inspirerande människor! Vill göra en shout out för youtubekanalerna "Livingbiginatinyhouse" och "Raw Alignment". Dessa kanaler har verkligen fått mig att vilja försöka lite extra i vardagen. Jag är långt ifrån perfekt men de har sagt saker, i sina videos, som har fått mig att tänka ett steg extra. Vad vill jag, vad är viktigast..? 

 

Jag börjar i det lilla. Första av allt vill jag rensa ut saker jag faktiskt inte behöver. Saker jag bara har för att jag någon gång KANSKE kommer att behöva dem... Eller inte behöva, vilja ha... Typ en extra finservis. NÄR?! Nej, precis. Kankse en gång om året, men i så fall är det ju bara att låna ihop. Denna process har jag så smått påbörjat men det finns fortfarande saker kvar. ... och hörrni, SAKER! Alyse (raw alignment) fick mig att inse det också. "Saker" är bara något vi samlar på oss som vi KAN få tag på ifall vi behöver det. Resterande tid är det bara något vi oroar oss för. Inte aktivt kanske men det finns ju ändå en oro att mista sina ägodelar.

 

Jag testade mig själv: "Linnéa, säg tre saker du skulle ta med dig ut om det började brinna". Jag tänkte länge och väl och kom slutligen fram till att det nog skulle få bli min dator, hårddisk och... Ja, sedan kom jag inte på något mer som jag inte skulle kunna få tag på igen! Fattar ni! Det är så lite mina saker är "värda". Jag tycker om mina saker och det finns minnen omkring vissa grejer.. och jag gillar mina kläder och så vidare. Minnen är ju dock något jag ändå kommer att ha oavsett om det finns ett särskilt objekt eller inte. Varför är vi så besatta av dessa materiella ting? Jag blir stressad bara av att tänka på hur mycket grejer jag har hemma som bara ligger där obrukade. Saker som någon annan skulle kunna ha nytta av. Saker som jag inte gör mig av med på grund av min samlarinstinkt. Jag måste bryta mig fri!

 

Min trogna bäddsoffa, som följt mig sedan jag var typ tolv år ska jag nu sälja till en kompis som BEHÖVER den. Efter det ska jag försöka att utnyttja platsen i EN byrå i stället för att ha två stycken. De är jättefina men jobbiga att ha när en flyttar. Alla småsaker i lådor, smycken... SAKER! Jag blir tokig bara jag tänker på det! En ny start på livet, med (nästan) enbart saker jag BEHÖVER. Mitt guilty pleasure får dock vara textilier. Jag tänker att det ändå är något som jag alltid kan använda på ett eller annat sätt samt att det bidrar till ett ombonat och mysigt hem. Det är lätt att skapa rum med tyger OCh det är väldigt enkelt att ändra och packa ihop. En av mina drömmar just nu är att kunna bo i en skåpbil eller liknande, ha med mig allt jag äger och inte behöva oroa mig för något i onödan. Ännu är detta en bit bort men mitt mål är där! Det vore så oerhört fantastiskt. 

 

Så saker jag kommer ha svårt att göra mig av med/"behöver".

 

- Kläder (Här kommer jag dock vara rätt tillåtande med mängden kläder eftersom att jag bor där jag bor med skiftande temperaturer och årstider...)

- Personliga teknikapparater (Dator, mobil, hårddisk)

- Verktyg (hammare, skruvmejselkit, kniv, tång, sy-kit + div skruvar, spikar, nålar...)

- Hygienartiklar jag inte kan tillverka själv (tandborste, tvål, tvättmedel)

- Matberedningssaker: Stavmixerkit, kökskniv, skärbräda, två par (ICE) bestick (gaffel, kniv, sked, liten sked, tot 8 st), träslev, skalare, knivslip, stekpanna, gryta/kastrull, ugnssäker form, kaffepress, två glas, två tallrikar, två skålar, mina fyra stora muggar (FAKTISKT).

- Instrument, of course!

- Någon/några av mina blommor

- Kuddar och tyger...

 

Typ så. Det vore SÅ SKÖNT. Såatteee... på't! Varje litet steg räknas!

 

Varje dag förstår jag mer, tack och lov. På senaste tiden har många saker uppenbarat sig för mig. Till exempel detta med vårt konsumtionssamhälle. Jag blir numera alltid smått irriterad när något frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent eller julklapp. Jag förstår ju givertvis att de frågar i all välmening men jag förstår inte varför det ska vara på det viset år ut och år in. Att en ska visa sin uppskattning en specifik dag om året... genom matreriella ting.

Själv har jag också varit fast i "presentträsket", men sedan jag flyttade hemifrån har det långsamt klarnat för mig. Jag behöver ju egentligen inte så mycket. Allt jag behöver har jag eller kan på något vis skaffa mig. Jag är oerhört priviligerad. Sedan är det en fråga om att vilja ha... Och där är vi inne i konsumtionsspiralen igen. Känns det egentligen inte lite konstigt att någon annan ska förse en med saker som en själv kan köpa? ... Eller såhär: Jag har egentligen inte något emot själva "gåvo-konceptet", men att det ska isoleras till några särskilda dagar/helger om året känns (just nu) superunderligt. 

Senast var det mormor som frågade mig vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Jättesnällt, verkligen! Jag svarade "Inget faktiskt!"... Tänkte efter en stund och sa sedan att om hon och morfar verkligen känner att de vill ge något så kan de skänka pengar till en bra organisation. RIMLIGT.

 

Så var det detta med miljön. Vi släpper ut gifter, bränner, konsumerar, äter, bajsar, övergöder, struntar i miljövänliga alternativ för att det är smidigare att "göra som vi alltid gjort"... Det tar liksom aldrig slut. I stället för att forska vidare på idéer som bygger på förnybar energi köper storföretag för fossila bränslen upp dessa magnifika idéer och gömmer dem för världen. "Det vore fult att ha en vindsnurra på gården eller hustaket"... Men det är alltså inte fult när oljebåtar går sönder ute i havet så att sjöfåglar blir indränkta med olja och dör? Inte fult när luften blir disig av föroreningar som vi sedan andas in och löper stor risk att drabbas av kol? Inte fult när atmosfären stänger inne infraröd strålning i allt högre grad så att den globala temperaturen stiger och så småningom kan komma att döda (och redan) dödar känsliga havsarter som koraller och plankton? Vilket i sin tur leder till att större fiskar dör (eftersom att det livnär sig på plankton), och så småningom också fåglarna om äter fiskar. Till slut är havet dött.. och snart också luften.

 

Vidare till detta fantastiska drivhjul för att få allt levande på jorden att fungera: Näring. För oss däggdjur, till spindlar och allt däremellan, kan det enklare stavas på följande vis: MAT. Detta är något vi alla är i behov av och något vi i "västvärlden" (*läs: alla människor som har möjlighet att kasta mat som de inte vill ha) tar väldigt mycket för givet. Mat är något som finns i affären, i en förpackning. Den kommer dit, jag konsumerar. Visst. Betänk då också att det finns folk som jobbar med din mat. Folk som går hungriga och sjuka, ja till och med offrar sin hälsa och sitt liv för att mätta din mage. Därför började jag för lite drygt två år sedan att handla allt jag bara kunde ekologiskt, KRAV- eller fairtrade-märkt. Varorna kostar lite mer, en vill inte gärna tvingas kasta något som blivit för gammalt, de som arbetat med varan under framställningsprocessen ska (enligt märkningarna) ha bra arbetsförhållanden, typ: rimlig lön, inte utsättas för hälso- och miljöskadliga gifter med mer. PUST! Där gjorde jag en insats, skönt! - tänkte jag... Men så insåg jag att kött inte är så bra att äta ens när det är ekologiskt. Djuren måste ändå dö för att jag ska leva vidare. Det är en rejäl överkonsumtion i samhället och... Är det ens särskilt gott eller handlar det snarare om tradition och vana? Många djur blir misshandlade, matade med slaktrester ifrån andra djur, antibiotikabehandlade i förebyggande syfte... Jag började äta mindre kött (också för att det var dyrt) och därmed alltmer vegetariskt. Ungefär ett och ett halvt år senare bestämde jag mig för att pröva vara hel-vegetarian. 

Där gick jag och kände mig helnöjd med mig själv och att jag bidrog så lite som möjligt till all miljöförstöring... tills för ungefär en och en halv vecka sedan då jag kom över ett gäng dokumentärer. Däribland "Cowspiracy" och "Djurfabriken". Jag säger inte mycket mer än: Leta upp dem och kolla på dem. Det var bara att bygga på mitt "duktighetspalats". Vegan är det enda rimliga alternativet. Så, där är jag nu och jag kan inte förstå att jag inte visste allt detta tidigare, eller snarare hur jag kan ha blundat för det så länge. Det är absurda utsläpp av alla slag i samband med kött- och mejeriindustrin. Jag hoppas att jag inte blir en dela av det igen och jag önskar att allt fler människor också övergår till det som faktiskt är naturligt: att äta växter.

 

Sedan denna JÄVLA palmolja. Hur svårt ska det vara att använda annat? "Palmolja är en neutral olja som är snabb att framställa..." men till vilken pris? Regnskogen bränns ner i rasande fart och tusentals djur flyr eller stryker med. Hur farligt skulle det egentligen vara om din choklad smakade lite solros eller att ditt härliga fabriksbakade bröd hade en liten hint av raps? Alltså kom igen! ... och egentligen är det inte så lätt. I princip allt innehåller palmolja. Det är helt sjukt. Börja läs baksidan av alla förpackningar och försök att inte köpa det!

Nåväl, förutom utrotning av djur och sällsynta växter skickas ännu mer kol ut i atmosfären. Som om detta inte vore nog är regnskogen en av jordens viktigaste syre"fabriker". Bränner vi ner all regnskog.. Vad ska vi då andas med?

 

Så kommer vi till grunden av allt: Människor är idioter. Ja, pretty harsh but mostly true. Vi hatar varandra för hur vi ser ut, utnyttjar varandra, näthatar, förstör, exkluderar, terroriserar, förföljer, krigar... Listan kan göras lång... och det är enkelt att leva i en sådan värld så länge du är rik och gärna vit.. och gärna man. Ja, kort sagt: Uppfyller du inte samtliga dessa kriterier så kommer ditt liv att bli lite svårare. Detta är bara en så stor fråga och den går att se ur så många aspekter att jag inte ens orkar skriva det här och nu... Men skulle världens alla rikedomar fördelas ut lika till alla på jorden så skulle ingen ha det särskilt svårt. Skulle världens sunda förnuft fördelar lika till alla på hela jorden så skulle nog också det kunna bli en ganska fin värld. Too deep right now. Alltså, var bara klok. Och kan du, liksom jag, kasta dina matrester utan att tvingas svälta dagen därpå: tänk lite extra. Vad kan jag göra för att hjälpa världen.. och indirekt mig själv?

Jo, igår jobbade jag min första dag på "Västra Kajen" för denna sommar. Hela dagen flöt på, sedan kom regnet... och sedan inrapporterades, ifrån en cafégäst, att någon spytt på en toa... I handfatet. SUCK. Gick dit, mycket riktigt. Började spola bort snusket men då visade det sig att det var stopp i avloppet... Så det fick också rensas. Underbar start. HAHA! Nåja, då kan det ju bara bli bättre va? ;D

Ja, jag erkänner. Jag är sjukt dömande, särskilt om musiker och artister. Jag säger ofta:

 

Linnéa, bitvis har du rätt MEN idag blev dagen då du fick bita dig själv i tungan. Strökollade på detta youtubeklipp med Zara Larsson. Det blev sådär gråtigt i hela ansiktet... Sådär så det gör ont för att en inte vill släppa ut tårarna, haha! Så sjukt bra hon är. Okej, så nu är jag väl i så fall "officiellt" någon sorts beundrare av Zara Larsson. Har ju fattat att hon har sunda värderingar sedan tidigare och sett upp till henne lite för den grejen MEN nu uppfyller hon också min artist"krav" om att behärska sitt instrument live OCH spela med livemusiker. Så himla tufft.

 

Älskar för övrigt min regnbågiga vänskapskrets:

 

Vi börjar resan med en sjukt motiverad selfie: För att det typ aldrig skett förr, för att jag har nya dreads, för att jag har sjukt snygga glasögon, för att jag vill!

 

Luleå Pride levererade... så mycket mer än vad bilderna visar. Härliga människor, liv i kollektiv, spontanitet, gemenskap, episka jam. Livet i sitt esse.

Igår var dagen då

Min Älskade Farmor

inte längre andades

samma syre som jag.

 

Länge hade Hon lidit

av en kronisk sjukdom

och yrsel.

 

Hennes livslust ebbades sakta ut

i takt med att sjukdomen flödade in

och allt eftersom

blev Hon sig alltmer olik.

Den Farmor jag kände

var som förbytt.

Hopplös, deprimerad, klagande, självdestruktiv...

 

Men också ibland

kom Min Farmor fram.

Min varma, vackra, älskande Farmor

med humor, goda minnen,

ett hjärtligt skratt och änglalikt leende.

 

Under de åren jag fick med Henne

lärde Hon mig så mycket mer

än vad jag kan räkna upp.

 

Hon vägledde mig genom min uppväxt

och kom med goda råd och ord.

 

När jag var sjuk

bäddade Hon ner mig

och gav mig glass och vispad coca-cola.

 

Hon brukade ha ett guldhjärta runt halsen

och det fick jag alltid fingra på när jag satt i hennes famn.

Ofta stoppade jag in det i munnen 

men hon blev inte arg.

 

Hon lärde mig sticka, baka, ta hand om blommor, plocka bär

att ha respekt för knivar men att blod inte är farligt,

 att Hamptjärnsvatten smakar bäst ur ett stålmått

och mycket annat därtill.

 

Jag var alltid välkommen till Min Farmor.

 

Hon brukade ta mig i handen

och inlevelsefullt berätta för mig

vad jag sagt när jag var liten. 

Sedan skrattade Vi tillsammans.

Ofta var det samma historier Hon berättade

om och om igen

och jag förstår

att de måste ha satt sig i Hennes hjärta.

Jag fanns i Hennes hjärta

och Hon kommer alltid finnas i mitt.

 

 

 

Såhär: Jag ska gå rock till hösten. Wow. Kanske fattar detta snart. Tror det kommer bli helt sjukt roligt.

Idag får jag göra ett avgörande val för hur bitar av min framtid kommer se ut. (Om det nu blir så, vilket jag hoppas att det inte blir. Avskyr att göra val.)

Ramlade över ett inlägg från en gammal klasskompis. 

 

Många såg den med blotta ögat, men riktigt så tuff var inte jag. I stället sotade jag en glasskiva och fotade mot solen. Detta är resultatet. Fick i alla fall en liten glimt av förmörkelsen!

 

Så sjukt bra med ord är jag idag: YOLO. YES. WOW.

puss

Lyssnar på en massa Bob Dylan. Han har ju en massa bra och trevligt.

______________________

Reklam:

fortsättning av fotosession i Kojan:

 

Men nu är jag tillbaka en sväng i alla fall! Det har varit sjukt mycket annat på gång men bara roligt! Tänkte dela med mig av ett gäng bilder som Sofie (syns i ett inlägg nedan) fotade i min "Koja"! Sedan hände det eventuellt att jag också fotade en massa... Sjukt kul i alla fall! :D

 

Så galet! Fem veckor av praktik är nu till ända! Tiden har bara flugit sin kos och jag har inte hunnit med ens hälften av de uppgifter som ska lämnas in i morgon... Så jag tänker mig att jag tar lite tid av inlämningsskrivandet till ett välförtjänt blogginlägg ;D Helt rätt prio känner jag. En bidragande anledning till detta inlägg är också en fin bild på mig och Sofie som jag hittade på kårhusets hemsida nyss! Himla mys!

 

 

Puss