Linnéa Enberg

... och jag vet vad. Det är så lustigt hur saker och ting bara känns så bra.
Jag har varit kristen sedan jag var liten men nu, bara senaste månaden har det verkligen hänt något alldeles särskilt. Jag har känt saker, hört saker och jag ber mycket mer. Nyss när jag gick hem, i regnet och stormen, från Djupvikskyrkan efter att ha spelat trummor fick jag ett glädje-il och jag kände att "Ja, Gud tack för att du finns och är så god...". Sedan började jag skratta för mig själv (DETTA HAR ALDIG HÄNT, på det här sättet), det är ju trots allt rätt ironiskt att gå och tacka Gud för att man blir dyngsur i ösregnet. Men jag var bara så lycklig!

Tack Gud för att jag och vi alla får komma till dig
Tack för att Du vill oss väl
Tack för att jag har det så otroligt bra ställt på alla sätt och vis
Tack för att jag får spela musik!
Tack för att Du hör mig när jag ber!
Gud, Du är fantastisk, otrolig, underbar!
Tack!
I Jesu namn, Amen!

Tidigare ikväll hade vi lägenhetsvisning så nu har vi det SCHNYGGT i lägneheten, for real for real! Klockan sju kom Emil och Elenor förbi för att betala brödet de köpte av mig igår. HELT otroligt underbara människor! :) Vi satte oss och drack te och pratade, himla mysigt!

Har gjort VÄRLDENS roligaste tabbe idag också. Jag hade varken Johannas (en annan fantastisk tjej) eller Emils nummer, men jag gav dem båda mitt nummer igår när de hade tagit brödet, så att de skulle kunna höra av sig innan de kom för att betala. HUR SOM HELST så råkade jag förväxla deras nummer så jag skrev en massa skumma grejer till Johanna som egt var meningen åt Emil (... och hade han läst dem så hade de inte varit skumma alls.) Så knasigt det kan bli, men då har man något att skratta åt framöver.

pUSS