Linnéa Enberg

Kopierar ett facebookinlägg jag gjorde för några dagar sedan.

... och ett prov på mitt psyke..!

 

Med detta menar jag absolut inte att jag är världs bäst eller något sådant men detta är något jag länge tänkt på och undrat över. När man skriver ett offentligt in lägg, gör en affisch eller något annat skriftligt som alla kan se och ta del av - vill man inte fram stå som seriös då? Man vill väl bli förstådd? Det är ju skönt när man kan läsa en text och förstå den på en gång, utan att behöva gå till baka för att förstå samman hanget i den. Det kanske bara är jag som tycker att det blir lite styltigt att hoppa omkring i texten..? Det är väldigt många som inte märker när sådant här sker. Varför vet jag inte. Vi har gått lika länge i skolan och lik värdiga ut bildningar. Somliga har till och med pluggat med seriösa saker än jag men problemet kvar står ändå. Dessa in lägg, eller vad det då kan röra sig om, kan handla om allt mellan himmel och jord men har alla något gemensamt. De ser tyvärr inte ut så här:

 

 

 

De som är lika störda som jag har nog redan in sett vart jag vill säga med detta. Så här ser den verklighet jag har stött på ut:

 

 

 "Idag har jag varit ute i solen med min pojk vän. Det var jätte härligt. Vi grillade falu korv och drack kok kaffe..."

 

 

 

 

Meningarna förlorar allt flyt. Det blir hackigt och ser inte bra ut heller. Vart gick det fel när folk plötsligt bestämde sig för att börja särskriva allt möjligt. Gör de det för att provocera oss som vill försöka bibehålla ett stilrent skriftspråk som är lättförståeligt och flyter på bra? Är detta den nya svenskan som, liksom engelskan, skriver isär nästan allt? Är det dit vi är på väg? Jag må vara konservativ men särskrivning är inte fint eller bra och ser inte på något sätt seriöst ut... alls. Vissa meningar blir faktiskt helt oförståeliga. Jag säger detta återigen: Jag är INTE perfekt inom detta område men jag försöker. Det är väldigt enkelt att googla ifall ett ord bör, eller inte bör, skrivas ihop. Visst inte är det någon katastrof om man särskriver... Någon gång... Än.
Jag tänker bara på alla de, alltför unga, barn som har facebook, Instagram osv. De ser vad de äldre gör och skriver och ser upp till dem, vill efterlikna dem (DE/DEM/DOM-grejen!! Ej att förglömma!). Om nu, som det ju är, en halv generation särskriver och inte bryr sig. Hur stor är då chansen att dessa yngre förmågor ska kunna lära sig rätt från början? Hur ska de lära sig att skriva ett seriöst CV och personligt brev för framtida jobbsökningar?

En språkförändring är på väg men den går, enligt mig, inte i rätt riktning.

 

HejhejebuHJEKbkd.iej d DEERP! Jag är inte så farlig och arg! Vill bara påpeka detta... och det kliar lite i min själ varje gång en särskrivning hoppar framför mina ögon. Givervis ger den mig ett gott skratt... Tills jag blir medveten om att jag inte bara skrattar åt en skrift, utan också personen som har skrivit detta... DET är inte lika okej egentligen.

 

 

Mjaouwh!

 

 

Jonas åkte tidigt för att han skulle iväg och rodda upp sina saker för SMASK. Tidigt=6.55!

Jag somnade om och hade ingen aning om tid och rum. Gick sedan upp för att planka låtar då jag hörde att det bråkades, något enormt, i lägenheten snett nedanför mig.

Jag avvaktade och lyssnade. Det smälldes, skreks, kraschades saker och till slut slängdes en ung, alkoholpåverkad person ut. Hen gick vinglande omkring och bestämde sig för att gå upp för min (och min grannes) trapp. Jag ställde mig vid kikhålet. Personen knackade först på hos dem, utbytte några ord och gick sedan över till min uteplats där hen såg min låsta cykel stå. Den ville hen givetvis plocka med sig så hen fällde upp stödet och började vingla iväg varpå jag klev ut och bestämt sa till hen att ställa tillbaka cykeln. Hen såg överrumplad ut och började klumpigt släpa tillbaka cykeln till sin ursprungliga plats medan hen bad om ursäkt och sa "Absolut, det fixar jag, ingen fara...".

Jag bad hen att sedan gå därifrån utan min cykel vilket hen försäkrade mig om att hen skulle. Jag stängde dörren och fortsatte kolla ut genom kikhålet. Två sekunder hann passera innan hen var på min cykel igen och vinglade mot trappen. Jag hade inte ens tagit på mig mer än trosor och en långärmad tröja men min cykel ville jag ha för mig själv så jag gick ut och frågade återigen vad hen höll på med och bad hen återigen att ställa tillbaka cykeln och gå därifån utan den. Hen svarade sluddrigt tillbaka: "Ja, du kan ju försöka stoppa mig." Så onykter som hen var, var fritagningen av cykeln nästan skrattretande enkel men jag tog ändå in den i min lägenhet. Hen snubblade nedför trappen men klarade sig oskadd och vinglade sedan tillbaka mot den lägenhet där hen kom ifrån. Jag hörde skriken och bankandet börja igen och kände att detta var droppen - så jag ringde polisen.

Detta spektakel hade uppfattats av många grannar som kom ut för att se vad som pågick. Hemskt att något sådant här ska behöva ske för att man ska få se sitt grannskap men jag klandrar ingen. Själv var jag ju precis lika nyfiken och skärrad.

Jag klädde på mig och gick ut eftersom att jag hörde hur bråket bara eskalerade inne i lägenheten snett nedanför mig. Jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa till att hålla fast den våldsamma personen som kort därefter kom utrusande och  gick lös på en vägg. Efter hen kom en av hens vänner och försökte lugna ner hen som bara skrek och slog vilt omkring sig för att sedan kasta sig i snön och börja gråta.

Polisen anlände kort därefter och de hade koll på vem personen var sedan tidigare. Hen skulle få skjuts hem av en kompis och allt lugnade ner sig.

 

Jag hoppas nu innerligt att den här personen ska få hjälp med sina problem så att det inte bara förbises.

SÅ! Fortsätta med plankningen nu då! Kul!

 

F.ö: Tusan vad jag ska vara i kontakt med polisen detta år/inom loppet av ett år!

 - Knivhotet/bråket i Kalix

 - Stölden av min bil

 - DETTA!

 

What's going on?!