Confession
Ja, jag erkänner. Jag är sjukt dömande, särskilt om musiker och artister. Jag säger ofta:
"Ja, han/hon/hen är väl duktig/har bra koll/grym kontroll... Men det är tråkigt att han/hon/hen inte kör sitt eget race utan låter precis som ALLA andra i dagens musikvärld."
Linnéa, bitvis har du rätt MEN idag blev dagen då du fick bita dig själv i tungan. Strökollade på detta youtubeklipp med Zara Larsson. Det blev sådär gråtigt i hela ansiktet... Sådär så det gör ont för att en inte vill släppa ut tårarna, haha! Så sjukt bra hon är. Okej, så nu är jag väl i så fall "officiellt" någon sorts beundrare av Zara Larsson. Har ju fattat att hon har sunda värderingar sedan tidigare och sett upp till henne lite för den grejen MEN nu uppfyller hon också min artist"krav" om att behärska sitt instrument live OCH spela med livemusiker. Så himla tufft.
Älskar för övrigt min regnbågiga vänskapskrets:
Livet har givit:
Vi börjar resan med en sjukt motiverad selfie: För att det typ aldrig skett förr, för att jag har nya dreads, för att jag har sjukt snygga glasögon, för att jag vill!
Luleå Pride levererade... så mycket mer än vad bilderna visar. Härliga människor, liv i kollektiv, spontanitet, gemenskap, episka jam. Livet i sitt esse.
Spår av Pride. Kunde så ha tatuerat detta.
... Så hamnade jag på Gotland som gav mig sol hela första dagen!
Andra dagen intog vi solnings- och ätningsläge.
Gud-run... Tyckte det var rimligt och kul.
... dagens ungdom va... Rikt vokabulär: "Kuk", "Panda x bj", "hor a".
Rauk bredvid vacker kvinna.
Besteg ett gäng raukar.
Lite trasig men ganska fin!
Japp, under resten av resan beslöt jag mig att inte fota så mycket då min kamera uppenbarligen inte gav vyerna någon rättvisa... Och mestadels degade vi i en soffa... och mitt batteri var ofta slut.
Sammanfattningsvis: Bra resa.
Skulle jag göra om det? Ja.
- 9/6-2015 -
Trots att det var väntat
kom det plötsligt
och som en hård smäll.
Min Älskade Farmor
inte längre andades
samma syre som jag.
Länge hade Hon lidit
av en kronisk sjukdom
och yrsel.
Hennes livslust ebbades sakta ut
i takt med att sjukdomen flödade in
och allt eftersom
blev Hon sig alltmer olik.
Den Farmor jag kände
var som förbytt.
Hopplös, deprimerad, klagande, självdestruktiv...
Men också ibland
kom Min Farmor fram.
Min varma, vackra, älskande Farmor
med humor, goda minnen,
ett hjärtligt skratt och änglalikt leende.
Under de åren jag fick med Henne
lärde Hon mig så mycket mer
än vad jag kan räkna upp.
Hon vägledde mig genom min uppväxt
och kom med goda råd och ord.
När jag var sjuk
bäddade Hon ner mig
och gav mig glass och vispad coca-cola.
Hon brukade ha ett guldhjärta runt halsen
och det fick jag alltid fingra på när jag satt i hennes famn.
Ofta stoppade jag in det i munnen
men hon blev inte arg.
Hon lärde mig sticka, baka, ta hand om blommor, plocka bär
att ha respekt för knivar men att blod inte är farligt,
att Hamptjärnsvatten smakar bäst ur ett stålmått
och mycket annat därtill.
Jag var alltid välkommen till Min Farmor.
Hon brukade ta mig i handen
och inlevelsefullt berätta för mig
vad jag sagt när jag var liten.
Sedan skrattade Vi tillsammans.
Ofta var det samma historier Hon berättade
om och om igen
och jag förstår
att de måste ha satt sig i Hennes hjärta.
Jag fanns i Hennes hjärta
och Hon kommer alltid finnas i mitt.
Spontankalastider
... Då saknas bara saften!
puss
