- 9/6-2015 -
Trots att det var väntat
kom det plötsligt
och som en hård smäll.
Min Älskade Farmor
inte längre andades
samma syre som jag.
Länge hade Hon lidit
av en kronisk sjukdom
och yrsel.
Hennes livslust ebbades sakta ut
i takt med att sjukdomen flödade in
och allt eftersom
blev Hon sig alltmer olik.
Den Farmor jag kände
var som förbytt.
Hopplös, deprimerad, klagande, självdestruktiv...
Men också ibland
kom Min Farmor fram.
Min varma, vackra, älskande Farmor
med humor, goda minnen,
ett hjärtligt skratt och änglalikt leende.
Under de åren jag fick med Henne
lärde Hon mig så mycket mer
än vad jag kan räkna upp.
Hon vägledde mig genom min uppväxt
och kom med goda råd och ord.
När jag var sjuk
bäddade Hon ner mig
och gav mig glass och vispad coca-cola.
Hon brukade ha ett guldhjärta runt halsen
och det fick jag alltid fingra på när jag satt i hennes famn.
Ofta stoppade jag in det i munnen
men hon blev inte arg.
Hon lärde mig sticka, baka, ta hand om blommor, plocka bär
att ha respekt för knivar men att blod inte är farligt,
att Hamptjärnsvatten smakar bäst ur ett stålmått
och mycket annat därtill.
Jag var alltid välkommen till Min Farmor.
Hon brukade ta mig i handen
och inlevelsefullt berätta för mig
vad jag sagt när jag var liten.
Sedan skrattade Vi tillsammans.
Ofta var det samma historier Hon berättade
om och om igen
och jag förstår
att de måste ha satt sig i Hennes hjärta.
Jag fanns i Hennes hjärta
och Hon kommer alltid finnas i mitt.
Kommentarer
Trackback
