Linnéa Enberg

Gladast i världen blev jag när jag kom hem nu för en liten stund sen och hittar ett handskrivet brev i min postlåda!

Detta brev är skickat av finaste Malin Hilding och vi ska nu bli brevkompisar, som på den gamla goda tiden! :'D Jag är supertaggad!!

 

Igår åkte Jonas och jag upp till Boden för att jag skulle köpa några cymbaler. Det följde kaaanske med lite annat på köpet också... skulle man väl kunna säga..! Detta pga besök i några second hand-affärer. HOPPSAN! Detta är ett intresse som vi båda delar. Farligt - men nice!

 

Ibland, som nu, undrar jag om jag verkligen förtjänar allt jag har. Vad har jag gjort för att få ha det så otroligt bra.. och har jag det så bra som jag tror att jag har det eller inbillar jag mig bara allt? Intalar jag mig själv att folk tycker om mig? Förtjänar jag att bli kramad till sömns varje kväll av världens mest underbara man? Förtjänar jag att ha folk omkring mig som jag kan prata om nästan vad som helst med, varje dag? Förtjänar jag ens att ha vänner? Att bo så bra som jag gör? Att ha en familj som finns nära? Allt möjligt! Har jag ens gjort någonting som är värt något? Jag känner mig inte värd allt detta men jag vill verkligen inte vara utan något av det. Blir bara lite galen på mig själv när jag känner att jag tar så mycket av detta för givet. Det är det ju verkligen inte. Måste lära mig uppskatta allt i livet. 

... smög jag upp före min man och slängde ihop lite frukost. Hjärtformade bitar av gurka och Jokkmokkskorv på lingongrova! Mycket uppskattat blev det i alla fall. Gav honom också några gula rosor. Det ska tydigen betyda: "Du är solen i mitt liv." Tyckte att det var lite lagomt smörigt och sådär ;)

 

Idag sov vi för länge... såklart! Jag började inget förrän kl 12. DICIPLIN: Något som ännu inte exsisterar i mitt liv, HEHE!

Vi åkte iväg på lyxlunch på "Paltzerian". Premiär för mig... Kanske "sekundär" iofs... NÅJA! Längesen sist var det då åtminstone.

 

 

... Så kan det bli av en take away-mugg från Kåren!

Med detta vill jag bara klargöra några saker i min tillvaro så att allt slipper bli så förvirrat när ni, mina vänner, och jag träffas nästa gång.

Jag har nu - efter många om och men, diverse misstag, famlande i mörker, oförstånd och blåögdhet - funnit en man som gör mig lycklig.

Denne man är en man som förstår mig, en man som hjälper och bryr sig om mig, en man som vill vara med mig, en man som älskar mig som jag är, en man som vill leva med mig, en man som uppfyller alla mina "drömprins"-visioner, en man som jag kan leka med, en man som jag kan mysa, skratta, gråta, vara allvarlig, busa, prata och bara hänga med.

 

Min man, inte min pojkvän. Detta var en av de första sakerna jag meddelade min livskamrat när vi förstod att det var dit vår relativt nyfunna vänskap naturligtvis skulle leda. "Jag ska inte ha någon mer pojkvän, för pojkar ställer bara till det... Jag ska ha en man. Så om du kan leva med att vara det åt mig så...". Han såg lite förvirrat på mig efter min första paus. Sedan tittade han på mig, log och sa att det var något han absolut skulle kunna klara av. 

 

Detta kom kanske lite hastigt och lustigt, i vanlig ordning, men denna gång (tag i trä!) vet jag att det är på riktigt. Allt är ömsesidigt, allt är roligt, allt känns så naturligt, allting som var innan är mindre viktigt. Alla har vi ett förflutet men det behöver inte nödvändigtvis formstöpa oss till vad vi är just nu och för resten av livet. Jag har minsann gjort ett och annat misstag. Inget jag är stolt över men inte heller något jag har tänkt förtränga - jag drar hellre lärdom av dessa tidigare erfarenheter så att jag inte gör om samma misstag igen.

 

 

Vår mentala connection är också på en osannolik nivå. Vi har varit med om liknande saker och kan relatera till varandra. Vårt sinne för humor är nästan bara för oss två. Ordvitsar. I massor. Dåliga som bra. Töntiga klipp. Kiss och bajs. Ironi... Vi tänker på saker samtidigt. En blick eller ett ord och sedan förstår vi. Bådas våra framtidsönskningar/planer lutar åt samma håll. Vi har liknande eller samma smak vad gäller kläder, mat och inredning. Musik är en självklarhet.

 

... På den vägen är det och vi håller nu sakta men säkert på att flytta ihop. "Det går fort fram" kan tyckas och i "fysisk" tid så gör det väl kanske det men då vi båda känner att det är detta vi vill så ser ingen av oss någon mening med att vänta. Vem vet - vi kanske inte lever i morgon så varför inte göra det bästa man kan av varje sekund.